Hej från mitt nya liv (lite diskontinuitet, färdmedel, ork och eufori)



(null)

Japp, det bidde tyst här en stund igen. Anledningen är mycket mer glädjande än förra året vid denna tid då jag låg på sjukhus efter att ha åkt in akut då min gallstensoperation gick galet, höll på att kosta mig livet och fick min mage att bli självlysande i rött. Aj!

(null)


Men se en överlevde, hipp hurra! och jag kämpade mig på fötter igen rent fysiskt men har ärligt schappat efter på det psykiska planet. 

Jag fick mig en rejäl törn i samband med detta då jobbet rök och jag gick hem föräldraledig på heltid i någon form av bitterljuv känsla. Skamset så ville jag inte vara hemma med Frank, jag ville jobba. Och att söka jobb som föräldra"ledig" är ingen dans på rosor vill jag lova. Den halvtimme till timme lilleman sov per dag ägnade jag åt att kräma ut cv och brev, söka, ringa, skriva...vara mitt mest positiva jag fast jag fullkomligt gick sönder inombords. Och ååå vilken kamp det varit med mig själv och med tankens kraft. 

Som självkänslan har svackat, som humöret har dalat och som livet har känts tufft. 

Jag har blivit ratad och nekad, inte sedd alls eller ens fått något svar (Hallå företag? Tänk på ert varumärke och vad ni förmedlar med att inte ens ha ett autosvar med Tack för din ansökan!) Jag har svarat på minitester med frågor som "Om dörren är ett fönster och rummet en vägg, vad väger då ägget?". Typ så ologiskt. Jag har  kommit på intervju där jag blivit satt på en lägre stol och två äldre herrar frågat rakt ut hur ofta jag vabbar och hur uppdelningen ser ut i mitt hushåll, varit på intervju där ägarna varit oengagerade och oförberedda och mött missmatch där någon önskat att personen till tjänsten som ska tillsättas är av senior karaktär och kompetens där tjänsten  även innefattar jour 24-7 men till en junior lön utan övertid eller jourtillägg. 

MEN! Jag har också och framförallt lärt mig så mycket på resan! Om mig själv, marknaderna och branscherna, kontakterna och presentationer, relationerna, tron på mig själv, viljan och orken samt tankens kraft att lyfta eller stjälpa. Jag har blivit peppad av nära och kära, struken medhårs, blivit utmanad och öms om utmattad. Och som min kära vän och fina granne Karin under hela denna resa sagt till mig "Snart hittar du rätt! Snart hittar du din match!" Och så rätt hon hade! 

Äntligen klev jag innanför dörrarna där det andades glädje och seriositet, engagemang och vision. Äntligen ett ställe som fick mig att spinna!


Och nu har det snart gått en månad. Jag började jobba i samma veva som vi började skola in Frank på förskolan. Tyvärr inte på samma ställe som Märta är på då det är fullt där och syskonförtur inte åberopas här i stan. Men han är på ett ställe i närheten och vi gillar personalen, verksamheten och lokalerna så det är bra ändå. Logistiskt sett lite onödigt rörigt men jag tänker att om några år kommer det ändå bli så då Märta börjar skolan. Då kommer vi ändå lämna på två ställen.  

(null)


Frank som en kavat ung herre, med skinn på näsan en vilja av stål, hyss-skapare i Emil i Lönneberga-anda och akrobat av cirkusapa-sort började med att älga in med buller och brak på föris. Vi tänkte att Å så skönt han var precis så redo som vi trott och exakt lika kavat som sin storasyster. 

Jo men visst sörru! Till en början ja. Sen brakade det lös. Gallskrik från och med att vi lämnat Märta på sin förskola, hela dagen till och från (mer till), ända tills det att vi hämtat honom. En mistlur är inget mot hur han har varit. Så kämpigt för oss alla! 

Men nu igår vände det! Äntligen, efter en månad. Nu tjoar han "kompis" och "leka" på vägen dit, stormar in och säger hej då nästan utan att gråta och när vi hämtar går munnen i ett och han pekar och berättar om alla äventyr dagen bjudit på. Känslan över detta efter en månad av tårar är obeskrivlig.  

(null)


En själv har jag varit klipp trött slut på kvällarna. Jag har tydligen gått och lagt mig en kvart tidigare varje kväll(Richard har påpekat förstående om än lite uppgivet) och i fredags höll jag på att somna på På Spårets sista resa, haha! Jag som nattsuddar så gärna och än hellre drar mig på morgonen. Månne en påverkan från att ha levt butikslivet så länge med öppningstider närmare lunch än soluppgång. 

Nu ringer klockan 05:30. Och jag snoozar lite. Det hör till. Det är sen gammalt! Sen gör jag mig iordning och väcker barnen vid 06:30 (eller väcker Märta. Frank är ofta uppe före mig -suck!). Frukosten förbereds på kvällen innan. Lille herr yrväder har inte tålamod att vänta, så en macka står redo i kylen åt honom för att köpa mig själv tid att plocka fram resten sen. Klockan 07:20 hoppar vi alla tre upp på min nya kärlek och födelsedagspresent till mig själv - min elcykel! 

(null)


I full mundering, overaller, termobyxor, varma tunna mössor och hjälm så beger vi oss mot Märtas föris. Packar av oss själva och packningen, lämnar Märta för att sedan packa på oss på cykeln igen, jag och Frank. Sen cyklar vi till hans föris och vinkar nu hej då i mer trygghet och glädje och sen trampar jag själv vidare mot jobbet en halvmil bort. Dit är det mycket nerför. Hemåt då mycket uppför. Därav denna investering av en elcykel. För att inte slita ut mig själv i vardagspusslet och heller inte behöve köpa en bil till till hushållet. Jag menar vi bor mitt i stan och ska inte behöva och vill heller inte ha två bilar om det går att undvika. 

Jag och Richard kom överens om att testa detta under några månader, nu också under den minst cykelvänliga tiden med mest slask, is och snö hehe, men jag kan säga redan nu, efter bara en månad, att å så jag älskar min nya cykel!! 

Cykeln är väl vår egentligen (fast mest min hihi) och dealen är att då Richard flänger mer i sitt jobb så behöver han bilen mer. Jag tar mig till jobbet, är där till 99,99% av tiden och tar mig sen hem. Uppdelningen av bil och cykel blir på så sätt rätt naturlig.

Idag när Richard vart bortrest och jag har haft och har kört bilen kan jag bara konstatera att det är samma meck att lasta i och ut saker och barn, på två föris, spänna fast och knäppa loss, lyfta i och lyfta ur. Det sistnämnda är också faktiskt värre för ryggen min i bilen. Jag liksom står böjd och lyfter dåligt jämfört med barnstolen på cykeln. Med cykeln får jag även 20 ljuva minuter själv ute i luften. Jag cyklar förbi alla köer också och den känslan är fab!

(null)


Vid inköpet bad jag cykelhandlaren montera på en pakethållare fram. Där på har vi sedan monterat en av mina stora loppade lådor som nu slukar barnens förisgrejer och mina jobbpryttlar. Perfekt! 

Och som bilderna ovan skvallrar är det galet vackra vidder en har tur att få skåda på färden. 

Visst, det finns en baksida ibland då mascaran runnit ner på halsen när jag anländer jobbet men vad gör väl det? Skidglasögon kanske? Eller finns det någon som har tips på en bra ekologisk, hållbar, fair mascara som är vattenfast? Hit me, plz!


Så detta långa utlägg och inlägg är anledningen till diskontinuiteten här. Jobbet ger mig energi, jag älskar att gå dit och att efter en pestig höst få känna sig behövd utöver livet som mamma (missförstå mig rätt! Det är underbart men jag behöver också mer!) så är livet nu i mer harmoni. Jag känner mig euforisk och aptrött i en skön blandning. Många nya intryck tar ut sin rätt orkesmässigt men jag gör allt gladeligen och med ett leende på läpparna. 


Vad har hänt på hemmaplan då månne? Inte mycket faktiskt. Men det var också planerat och förutspått att ha det så luftigt just nu. Vi har inte lagt in något mer i schemat än inskolning av mig och Frank. Richard har tapetserat vidare lite i övre hallen och jag och Märta gjorde ett loppismarathon i helgen. Men alla fynden får jag visa senare, för det här blev kanske århundradets längsta inlägg. Inte sant? 

(null)


Hoppas ni mår bra och hittar tillbaka hit igen!? Uppdateringarna må vidare bli lite glesare en tid men jag finns här, vi renoverar vidare på vårt Hållbara Hus och jag hoppas på att kunna inspirera till eftertänksamhet och hållbara val bland annat i form av att inreda med loppis. Kanske även ett mer hållbart liv. Om balans, högt och lågt, tankar och huvudbry. Jag finns kvar här om ni läser? 


Puss och god natt! Nu går jag och lägger mig. En kvart tidigare än igår! 

Hej hopp halli hallå

(null)

Plötsligt händer det! Tystnaden här ifrån i över en vecka beror på inskolning på förskolan för lilleman och inskolning av en själv på nytt jobb. Nya rutiner, nya ansikten och nya utmaningar. En har liksom bara en viss mängd energi och när huvudet snurrat som en torktumlare på kvällen och en somnat snabbare än huvudet hunnit träffa kudden så har uppdateringarna på så vis uteblivit. Förståeligt hoppas jag!? ☺️ 

Men se huset har ändå inte stått stilla! Plötsligt händer det, som sagt. Även om jag inte dragit något strå till stacken. Richard däremot levererar inpå småtimmarna och äntligen är den Blocketfyndade tapeten Ava från Sandbergs påväg upp i övre hallen. Sakta men säkert. Våd för våd. Och det får ta sin tid. För då rummet mest består av dörrar (sju närmare bestämt) så är det lite pill vill jag lova. Men det händer! Och en kunde inte vara gladare! 

London calling; sopsortering, loppisar, gypsy swing och NOLA-hetta


(null)
Nyss hemkommen och försöker landa alla intryck - högt och lågt - efter tre intensiva dygn i London. Jag har vart iväg med farsan min då jag fick resan och en musikal i födelsedagspresent nu innan jul. 
Farsan och jag delar intresset av het cajun gypsy swinging musik a la 40-tal och NOLA-anda (New Orleans). Det är den musiken jag i stort är uppvuxen med och som han som musiker själv spelar. Inte så konstigt då kanske att jag diggar samma! En kunde ju dock trotsat och gått all in i hårdrockens eller dansbandens värld men i detta fall så föll inte äpplet så långt från trädet...
Vi har vart uppe från arla morgon och betat av i stort alla stadsdelars marknader och loppisar och gått, gått, gått till sena kväll och natt men med några mat och vin stopp på ypperligt bra restauranger vi blivit tipsade om. 
Som sagt, tre intensiva dagar. Nästan så en behöver semester nu! Pöh! ;) 

(null)
London visade sig från sin vanliga fyra nyanser av gråa-sida. För jepp, det är en färgbild ovan! 
(null)
Vi drog till Nothing Hill och Portobello Roads marknad på fredag morgon.
(null)
Hittade femton klänningar som alla gjorde att jag dog en smula men valde ut en som fick följa med hem. Ska visa sen! För det är inte denna.
(null)
Underbara gamla slitna läderväskor som får en att vilja bli en sjöbuse och bosätta sig på Jutholmen. Tänka att ta båten till affären och packa matvarorna i denna bag! Åååh! 
(null)
Fina gamla träleksaker! 💚
(null)

(null)

(null)
Här och där satt folk på uteserveringar, ibland under infravärme och ibland inte. Själv var en klädd för arktisk kyla och såg lite väl påbylsad ut i sin från i somras vita loppade duffel för 50 spänn. Många hade små ballerinaskor också utan strumpor. Själv promenerades det i 80tals stövlar med höga breda skaft och ludd i. Värme ftw! Men så e en ju en frusen lort. 
Som jag älskar gatumusikanter! Svängigt och glädjande! Piggar ju upp vilken dag och vilket gathörn som helst. Men även här finns nog viss barndomspåverkan.  Morsan och farsan lirade mycket på gatan när brorsan min var liten så det finns i mitt dna. 
Denna kille vad outstanding. Grym röst och med enbart två strängar på basen fick han hela gatan att svänga och lyfta!
(null)
Fann en gammal trumma som gav mig habegär till barnens rum. Men att få med den hem på flyget...gah! Den fick så snällt hänga kvar. 
(null)

(null)
Det tittades, kändes och klämdes på allt och mycket
(null)

(null)
Men även klappades ❤️
(null)

(null)
Fann Beni Ourain mattor. Troligtvis fina kopior av priset av dömma. Men ack så fina!
(null)
Farsan hittade en Kodak Duaflex-kameras som han letat efter
(null)
Och jag sprang på dörrhandtag i mässing till barnens sovrumsdörrar. Alla tre för 5 pund istället för 150 spänn styck som en lätt kan få hosta upp för dem nya. Sprang även på en gammal portfölj från 20-talet som Richard ska få (så schyyy! säg inget, han har inte fått den än!)

På kvällen hade vi kollat upp en Django-bar med live gypsy swingmusik
(null)

(null)
Vi var nog de enda där som verkligen gick in i musiken. 
(null)
Som verkligen lyssnade aktivt och applåderade. De flesta andra tjoade högljutt i sina sällskap eller var uppslukade av varandra på andra fina sätt ❤️
(null)
Och maten, stämningen samt stället var fab på alla sätt. Helt i min smak! Liksom lite för mycket och härligt rörig inredning. Saker och små lampor överallt. Som ingrott också. Och då menar jag inte smutsigt på något sätt utan ingrott som att känslan och stämningen sitter i väggarna! Lite som om Stampen och Peppar i Stockholm möter varandra. Eller vilket New Orleans hal som helst. Helt enkelt bra!
(null)
Och stämningen var het. Så het så att rutorna immade igen
(null)

(null)
Obligatorisk spegelbild på toaletten och dessa handfat sen
(null)
Iskallt, kokhett, iskallt, kokhett...svårt att hitta ett ljummet och svenskt lagom-läge. Engelsk byggnadsstandard och allt sånt, suck. Men kaklet var väl ljuvligt så säg?! 
(null)
Lite eldragning rörig som fågelbon på sina ställen för att inte tala om sopsorteringen i detta land. Hjälp alltså! Hur kan de ligga så långt efter?
(null)
Att de till och med skriver ut att soporna går på deponi är så skrämmande. I Sverige går enbart cirka 1% av våra sopor på deponi! Tack och lov att vi "köper" sopor från andra länder. Då vi är bättre på att ta hand om och sortera är det bättre för vår gemensamma planet och miljö. 
Detta gjorde att jag inte hade mage att slänga en glasflaska direkt i soporna och tog därför med mig den hem. 
(null)
Nu får den bli en flaska eller något annat igen och inte grävas ner i jorden och förpesta vår miljö. 
Blev måttligt retad av våra vänner som vi bodde oss. "Haha, ska du ta med soporna hem?!" . Men när man såg Themsen utanför fönstret och hur det under ebb och flod dök upp skräp som flöt runt och som låg på botten  så hade en inte mage att slänga glas rakt i soporna! 
Alla fåglar som simmade runt där också, alltså Pöh! Stackars djur som mumsar loss på alla plast. Efter att ha sett A Plastic Ocean på Netflix precis innan jag åkte så var detta det enda jag kunde tänka på. 
Nåja, ett litet litet bidrag i alla fall och ett något lättare samvete månne efter att ha flugit flygplan och pruttat ut massa skit i luften på så sätt. Många bäckar små... så inte allt blir lika skitigt som Themsen.
(null)

Åter till den roligare biten. På lördagen efter ytterligare en dag av språngmarsch runt på loppisar så satte vi oss ner på århundradets vackraste men mest obekväma Öglanstolar (är det bara jag som faktiskt inte kan sitta på dem? Jag älskar älskar älskar formgivningen. Men det är ju ett stort hål för ryggen och jag får inget stöd alls!? Ont!) på Marble Arch Teater för att dras med i den fantastiska föreställningen Five Guys Named Moe. 
En story som utspelar sig i 40-tales New Orleans och alla musik av Louis Jordan
(null)
Svängigt värre!
(null)
Och spana in kläderna! Mumma! för en bakåtsträvare som jag. 
(null)
Ett tips om du ska till London är att se denna kanske istället för alla stora föreställningar som går. Vi satt som inne i ett cirkustält kan en säga och scenen är både längst fram och även runt om i salongen. Musikalartisterna springer runt, drar upp publiken, dansar på borden och spriden en hej dundrandes stämning! I ren het och ösig NOLA-anda med liveband som lämnar alla åskådare danssugna.
(null)
That’s all for now folks! Imorgon börjar jag jobba, tjohoo! På återhörande. Nu ska jag gå och sopsortera mina londonsopor! Puss // e




Kategori: Ett hållbart hus, Loppade fynd; Taggar: Five guys named Moe, London, New Orleans, deponi, fleamarket, loppisar, musikal, nola, sopsortering;