Slaggårdsbröllopet -del 3

Hallåj på er!
Tunga höstmoln på himlen och regnet hänger i luften här i Linköping. Men där bakom är himlen blå och känslan av sommar kan ännu göra sig påmind. Speciellt när en går igenom bilder i mobilen och blickar bakåt. Tänk att bilder gör ett så starkt intryck på mig. Antagligen därför jag gillar instagram så mycket.

Bilder som denna får mig direkt tillbaka till dagen, till känslan, till lyckan. Trettiofyra grader varmt i luften, stekande sol, en sönderbränd gräsmatta som sticker under förtterna och den underbara uppladdningen inför dagen då vi sa JA! Dags för att fortsätta på serien om vårt Slaggårdsbröllop. Ett bröllop som dekorerades med loppis och pyssel för en liten plånbok. Om du vill läsa tidigare inlägg så hittar du dem här; del 1 och del 2.
 
Själva vigsel ägde rum ute i trädgården på trasmattor och några uppställda bänkar. De flesta av gästerna fick stå. Men det var nog århundrades snabbaste vigsel. Så ville vi ha det. "JA!" och "JA!" följt av en hejdundrandes fest. minns hur vi stod tillsammans i vardagsrummet och tjuvkikade ut i trädgården som var full med folk. Plötsligt var dock alla borta! Det visade sig att i den superheta och gassande solen så höll alla gäster på att flyta bort och hade sökt skugga under päronträdet och partytältet som vi satt upp ifall det skulle komma regn, ha! Men det fungerade ju lika fint som ett enormt solskydd. 
 
Mamma och pappa spelade fiol och nyckelharpa som inmarsch. Äppelbo gånglåt som jag är uppvuxen med.
 
Och mina systrar sjöng till gitarrkomp av min bror. Handens fem fingrar av Peter LeMarc fast i en mer Lisa Nilsson-aktig version. 
 
Jag stortjöt. Såklart. Men det var faktiskt extra känsloladdat för att jag dagen innan inte visste om Matilda skulle komma. Hon hade på sin utlandvistelse veckan innan åkt på blindtarmen och blivit kvar för operation. Fruktansvärt läskigt och oroligt men allt gick bra. Hon kom hem till Sverige typ "fem i tolv" och kämpade sig upp till Dalarna direkt och ställde sig och sjöng i denna hetta. Pöh! En sån eloge! Vilken kämpe. JAg tyckte hon var så otroligt stark redan då. Och lite galen. Men nu efter min egen gallstensoperation vet jag hur #%&! mörbultad en känner sig och bara vill dra något gammalt över sig.
Jag känner även känslan så starkt än idag hur jag hade panik dagen innan och sa till Richard att jag ville ställa in allt. Jag ville verkligen inte gifta mig om inte båda mina systrar vad på plats! Det kändes otänkbart. Men där stod de nu och deras ljuva stämmor till brorsans komp var det bästa jag hört och sett på länge. Jaja, han på min vänstra sida och den lilla Märta Myran med sin ständiga följeslagare, Apan, i handen var verkligen inte fy skam heller, men ändå. ;)
 
Efter den snabba vigeln var det mingel i trädgården med snittar och bubbel, musik, lekar och glädje.
 
Det blåstes såpbubblor på oss istället för riskastning och fotografering i alla möjliga konstellationer skedde utanför Slaggårn.
Familj
Richards sida
Och mina systrar samt Richards bff John. Dessa tre pärlor som även toastade under middagen. Matilda och John hade fått uppdraget med instruktionen Go nuts! Vi litar på er men hojta om ni behöver hjälp med nåt! Och OJ som de jobbat och förberett! Sen att Matilda blev sjuk men kämpat sig på plats gjorde en liten omkastning i upplägget. SÅ väl förberett med manuskort och allt gjorde att Johanna kunde kliva in och ta hennes roll tillsammans med John. Vilket proffs! Jag är så imopenrad! Och tacksam!
 
Fotograferingen fortsatte och vi hade fixat ett photo booth i trädgården av en loppad vacker ram och blandat tingel tangel för utklädnad. Här är vår vän och fantastiska bröllopsfotograf Micke.
 
 
Tillsammans med Micke drog vi sedan en repa bort i byn för lite mer fotografering .
Och det är väl nu dags att nämna min 238-kronors klänning. 
Jag sprang på en kjol på loppis som var lite för stor men potentialen för att sy in den fanns lätt och jag sydde även på en loppad spets. En spetstopp med ett enkelt vitt linne under fick bli överdel och allt monterades ihop med ett av mormors gamla skärp i midjan. I all enkelhet. I håret hade jag en fjäderdekoration som hade några år på nacken och guldskorna var ett par gamla dansfavoriter. Bra med sköna skor en dag som denna samt att de sitter bra och fast på foten eftersom en skulle stappla runt på gräsmattor. Den böljigaste och gropigaste av gräsmattor till och med. 
Jag älskar kläder och att klä upp mig men kände tidigt att jag inte kommer vilja gå lös på någon större skapelse som sedan kommer hänga i garderoben. Vitt är inte heller min vanligaste och mest bekväma färg (spiller lätt på mig och Märta tycker att jag borde ha haklapp). Men på detta sätt kunde jag använda delarna var för sig i efterhand. Fast vet ni, det har faktiskt inte hänt. Och då känns det nu ännu bättre att jag inte la flera tusen på något som bara hänger där. 
 
Brudbuketten plockades utanför husknuten med det som naturen hade att bjuda, precissom alla blommorna som stod på borden.
 
Framåt kvällningen drog toastarna igång sång och show för att fösa in folket i den gamla ladugården. 
 
 
Det skrattades, showades, sjöngs och hölls tal. Inför varje talare på´ade toastarn denne med en På Spåret-fråga. Ett program som jag och Richard sitter bänkade framför varje höst. Vi fick dra i en nödbroms och gissa på person.
 
Min bror sjöng en omskriven låt av vår gemensamma husgud Tomas Andersson Wij. I original heter den Tommy och hans mamma men han hade nu döpt den till Sången om BEA (Ytterst internt och svårt att sätta ord på men det är ett varuhus i området där vi växte upp). Innan talade han om sin roll som storebror, att skydda mig från pojkar som ville leka "gömma pinnen" och musikbilden hemma i vårt hus där det var ett konstant sorl av toner, bröl och tjim. Ljuvligt och galet!
 
 
När det började skymma var det dags att gå lös på tårtbuffén som vår fina vän Christie bakat åt hela sällskapet och sen  röjde vi bord för att skapa dansgolv och göra plats för swingbandet Sweet Emma and the Mood Swingers. Men det och resten av kvällen med strömavbrott och annat bös får vi ta nästa gång! ;)
 
 
 
 
 
 
 

GUGGA!

I våras när vi var uppe på landet över Valborg ramlade Frank ur gungan vi har där. Inget större fall och allt gick bra. Nu när han lärt sig gå gör han värre vurpor flera gånger om dagen här hemma. En del av lärprocessen. Men bebisgungan på landet sjöng verkligen på sista versen. Den och hela gungställningen har hängt med sedan Richard var liten så det är väl ändå ett klart godkänt betyg, att ha varit i tjänst i trettio år cirkus. Gungställningen är fortfarande stabil och bra det var bara dags att byta ut en av gungorna. 

"Finns det inga bebisgungor i trä?"

sa jag och tyckte att jag hade en ypperlig affärsidé på gång. Jag har nämligen ALDRIG sett en bebisgunga i trä! Bara i plast. 

Men det finns sa Richard och så var min unika idé tydligen redan uppfunnen. Och han visade mig bilder som bevis. 

Dagen efter var vi hos min mamma i Stockholm och jag gick som vanligt på en loppis där nära. Bland alla prylar och pinaler stod där plötsligt vad jag aldrig tidigare skådat live: en gunga i trä! 

Tack och bock Erikshjälpen i Spånga. Etthundra riksdaler senare satt den sen i körsbärsträdet hemma i vår trädgård i Linköping och där har Frank gungat och gungat. Och gungat.... Eller

"GUGGA!"

som han skriker näst intill lite agresivt men uppskattande. 

Tanken var ju som sagt att denna gunga skulle upp till landet i somras. Men en hade inte riktigt huvudet med sig när det packades. Den glömdes kvar. En annan nygammal loppades då på den stora loppismarknaden i Ludvika. Dock en i plast. Men loppad ändå. Bättre att återanvända än att bidra till nyproduktion tänker jag. Så nu har vi en på varje ställe. Och när Frank tröttnat på att GUGGA! (om det någonsin sker?!) så återgår de självklart in i återanvändningens kretslopp.

Liknande inlägg

Slaggårdsbröllopet - del 2

Nä men hörrni, det är väl hög tid med en fortsättning kring vårt bröllop i Slaggårn. Tycker ni inte? Om du missade den första och lite skitiga delen så finner du den här. Nu följer mer lite med fix, trix, förberedelser och loppade dekorationer.
 
Vi börjar med självaste lokalen. Vår Slaggård. En byggnad så ljuvligt vacker i sig sjäv att för mycket dekor inte behövdes. Spetsgardiner i all enkelhet vid fönstren, belysning på rätt ställen och lite vimplar. Det var väl i stort sett det hela...
 
 
 
 
 
...eller NÄ. Verkligen inte faktiskt, även fast just de tre detaljerna var stora och viktiga. Ljuset framförallt. Där satsade vi på två rejäla strålkastare på övervåningen som lyste upp hela det vackra bjälklaget i taket samt släppte ner lagom lite ljus till oss nere vid borden. Även två ljusslingor, en mellan borden i mitten av lokalen där kossorna tidigare fick sin mat och sedan en över baren. Dessa dekorerades med små loppade gamla lampskärmar i blandade färger.
Mer sanningsenligt om dekoren är faktiskt att vi åkte till landet var och var annan helg med busslass fulla med pynt och pinaler. Böcker, rivjärn, små dalahästar och eiffeltorn, tårtfat och barnmatsburkar och stubbar. Listan kan göras lång.
 
Scenen byggdes, pyntades och ljussattes. Tur man har en musiker till far som höll i alla detaljer för det. En skön sak att få deligera iväg. 
 
 
 
Dekoren skapade jag punktvis på borden med tallrikar tillsågade av en stubbar. På dem las böcker i vitt och blått och ett rivjärn, som agerade ljuslykta, tog plats tillsammans med en barnmatsburk-vas med spretiga ängsblommor och ett eiffeltorn, en dalahäst och en blå slaggsten från orten.
Eiffeltornet är en symbol för att vi förlovade oss i Paris och dalahästen samt slaggstenen för att vi gängade oss i Dalarna. Övriga detaljer var bara för att de var vackra. Ensamma som de var, och ihop.
 
 
 
En gammal del till en trasig kökssoffa, som jag fann liggandes i ve´bon´, målade jag med griffelfärg och hängde ovanför ingången till Slaggårn.
 
Griffelfärgen åkte fram på fler ställen. TIll barmenyskyltarna och även för dagordningen med en stor skylt som hängde med runt i trädgården.
 
Jag målade varningsskyltar. Inte för barn utanför bröllop! Eftersom vi har en väg som går precis genom gården, mellan våra hus. 
 
Och vi byggde ett handfat av ett vackert gammalt bord med svarvade ben som fanns på landet. Bordsskivan avlägsnade vi försiktigt och ersatte tillfälligt med en spånskiva som vi sedan sågade ut en plats för handfatet i. Trädgårdslangen kopplades på och vipps så fanns det möjlighet att tvätta händerna utanför de två bajamajor vi hyrde in. Närmare nittio gäster krävde lite mer lätta på trycket-möjligheter än vårt dass.
 
 
På väggarna hängde bilder från hur det såg ut när vi började röja ut Slaggårn samt bilder på hur hela gården renoverats sedan 70-talet av Richards farmor och farfar. Från jordstampade golv till dagens vackra skick.
 
 
Det får nog bli stopp här för denna gång. Nästa gång kikar vi vidare på en loppad brudklänning och självaste dagen. På dagen.