Allt såg inte fint ut

Igår efter lång väntan fick jag träffa en specialist på förlossningsskador. Ett år har snart gått sedan jag födde Beppe och jag har svalt det mesta och tryckt det åt sidan även fast det bubblat inombords om att något inte står rätt till. Låt oss ta det från början…


För sju och ett halvt år sedan föddes Myran och efter relativt normal och vanlig förlossning mätt i tid och hur allt löpte på så gick hennes hjärtljud ner, de misstänkte att hon hade navelsträngen runt halsen och på en millisekund fylldes rummet av läkare och barnmorskor. Jag minns allt som i en dimma av blandad tacksamhet att bo där vi gör, att få hjälp och att känna mig trygg i att det kommer att gå bra samtidigt som den rädsla över att tappa kontrollen och rädsla för att känna smärta totalt gick i taket. Vad som skedde de nästkommande minutrarna var likt ett övergrepp. Fast i all välmening. Går det ihop? 

Sugklocka sattes, en drog och en hängde sig på magen. Jag kände hur det slets i mig och fick panik över att jag var på väg att glida av britsen ner mot golvet. Allt gick bra. Ändå. Myran kom, jag syddes för en liten liten (barnmorskans ord) bristning som låg ytligt. Annars såg allt fint ut. Skönt! 


Jag har än idag, över sju år senare, starka muskelminnen och ryser till över känslan när de drog och jag höll på att glida av britsen. Men i samma veva också en sån fantastisk eufori över att jag gjorde det och klarade det. Jag som brutit ihop som liten över tandläkarbesök, när sprutor ska tas eller om en ens bara ramlat och skrubbat knät. Så trots förlossningsrädsla och en mindre bra hantering av smärta över lag så GJORDE JAG DET! Jag födde barn!


Nästkommande tre månader grät jag varje gång jag skulle gå på toaletten. Så fort kisset kom sved det så tårarna sprutade. Jag lärde mig att sitta på ena skinkan för att kisset kanske inte skulle träffa såret. Jag åkte in flertalet gånger för att få hjälp men upplevde mest en “lilla gumman”-mentalitet och klapp på huvudet. De sa att det här är ingenting mot hur det kan bli och allt är normalt, allt ser fint ut. Din bristning är ytlig och kan liknas vid en förkylningsblåsa i munnen, fast lite större -som en femkrona. Det är inget öppet sår utan som en blåsa mer. Det läker fint och kommer gå över. 


Det läkte inte fint och gick inte över. Jag känner av mitt lilla lilla sår och ärr flera gånger i månaden men har tänkt att det är skönt att det inte är varje dag i varje fall. Värst har det varit när jag sprungit, cyklat eller haft fel sittande byxor. Men det går ju att skippa att springa, cykla och ha fel sittande byxor. Visst?


När jag väntade Bobbo så träffade jag en fantastisk barnmorska som vid en undersökning såg denna dåligt läkta och ytliga lilla bristning och som när hon rörde den gjorde att jag kippade efter andan. Hon peppade mig att när jag kände mig färdig med barnafödandet söka för den och få den “uppriven” igen och sydd så det läker bättre och inte gör så ont. Detta bemötande och känsla av att bli sedd och förstådd har funnits med mig sedan dess som en varm kram inombords. Någon gång ska jag slippa obehaget. Det kommer bli bra. Tack!


Beppe föddes i juni 2019. För snart ett år sedan. Jag blev igångsatt klockan 12 och han var ute klockan 16. Allt gick med en rasande fart men för mitt kontrollbehov på det bästa av sätt. Jag fick epidural innan de gjorde hål på hinnan och allt satte fart, så smärtan var helt okej och bemötandet fantastiskt. När det var dags för krystning så hände något. Plötsligt fick jag en otrolig smärta, trots epidural, i svanken på höger sida och det strålade ut i hela benet. Hur jag än låg, satt, stod så gjorde det ont men tiden fanns inte där, Beppe var på väg så fokus låg ju bara på att få ut honom och det gick bra. Jag fick dock lite samma känsla som när det slets i mig med sugklockan vid Myrans födsel. Fast ingen var nu där och slet. Men inne i mig? 

Smärtan avtog inte och jag hade sockerdricka i hela högra benet. Men med smärtlindring och allt annat med hormonpåslag som sker direkt efter och att kroppen är rätt mör efter detta maratonlopp så var det väl inte mycket mer med det. Veckorna gick och jag hade ont i magen, svanken och benet. Spända muskler i ryggen tilltog på grund av amning och att axlarna mina liksom hamnar under öronen för att jag inte hittar en bekväm ställning, precis som efter de tidigare barnens födslar. Jag ringde barnmorskan som lyssnade men hon tyckte att det inte är så konstigt att det känns svullet, ömt, svårt att kissa och bajsa, stickningar i benet med mera. Det borde ju jag veta som nu fött mitt tredje barn. Det är ju lite upp och ner med allt efter en sån här grej. Det blev ingen extra kontroll då utan vi sa att vi kunde vänta till efterkontrollen och jag stod inte heller på mig. 


På efterkontrollen i augusti hade en hel del av mina symtom lagt sig. Svullnad och ömhet försvinner ju inom sinom tid som vanligt men sockerdrickan bestod och rygg- och magsmärtan likaså. Jag berättade och förklarade och hon undersökte men allt såg bra ut. Vi kom dock överens om att det var dags att fixa till den gamla skadan. “Förkylningsblåsan stor som en femkrona”. Hon skickade en remiss.

Några månader senare kom en kallelse och det gjordes ytterligare en grundlig kontroll i oktober där jag berättade om alla mina symptom och problem men allt såg fint ut utöver den tidigare lilla bristningen. Denna skulle opereras men eftersom vi skulle åka till USA under tre månader (november-januari) så kom vi överens om att göra det först när vi var åter hemma igen. Att alltså inte stressa till en operation precis innan avfärd om en infektion i såret eventuellt skulle uppstå när vi då befinner oss i USA. Ett tänk som ligger mig varmt om hjärtat eftersom min galloperation gick snett då jag fick sepsis och var nära på att stryka med. Föga troligt att en skulle råka ut för något liknande igen men ändå. Och jag hade ju ändå gått med min "förkylningsblåsa" i sju år så vad var några månader till tyckte jag. 


Väl hemma igen efter en fantastisk resa som dock slutade med massa sjukhusbesök för att min rygg kollapsat med muskelspasmer, diskbråck eller ryggskott på höger sida i svanken och sockerdrickan i mitt högra ben tilltagit så kom min kallelse till operation i mars. Den skulle ske en tisdag och jag hade fått en av landets absolut bästa kirurger för detta tilldelat mig. Det kändes fantastiskt! 

På måndagen ringde de dock: “Alla operationer är inställda på obestämt framtid på grund av Corona!” Fullt förståeligt och som sagt jag hade ju gått med denna lilla skada i sju år så…
Jag fokuserar nu på min rygg istället, sökte sjukgymnast och fick övningar. Jobbar för att bli bättre och starkare.
Sen kommer det en ny kallelse till operation i maj och jag ringer upp dem för att bolla lite. Efter att ha läst instagramkontot Allt ser fint ut under en tid så växer känslan och intuitionen i mig allt starkare. Alla mina symptom som ännu finns kvar kanske inte går att stryka ett streck över och lägga på mig själv genom att säga att jag borde träna och bli starkare, knipa mer, äta bättre mat så det gör mindre ont och så vidare?!
Jag får prata med en trevlig sköterska som lyssnar och tar anteckningar. Hon ber att få bolla detta med sina kollegor och ska ringa upp mig med vad de kommit fram till. Och hon ringer tillbaka. De tycker att av mina symptom att döma kan vara framfall vilket absolut ska tittas närmare på så vi ändrar om den bokade operationstiden till en undersökningstid.

Nu är dagen kommen och jag ska få ytterligare en genomgång i hopp om att någon ska se nåt som inte stämmer, bekräfta mina misstankar och lyssna på mig. På morgonen innan undersökningen ringer de från sjukhuset och berättar att de tyvärr måste ställa in och flytta tiden på grund av ändringar i deras scheman som en följd av Coronan. Tråkigt men helt förståeligt svara jag och jag blir lovad en ny tid.


Igår var jag där. Efter ett fantastiskt bra bemötande, lyssnande på mig och sedan undersökning igen konstaterades nu fem saker:


Adenomyos - som troligt är vad jag haft sedan jag var 13 år och fick min första mens och som gör att jag får såna smärtor att jag varit sjukskriven minst två dagar i månaden, kräks och får starka smärtor vid varje menstruation. Så många gånger som jag sökt för detta men utan att ha fått något namn eller mer hjälp än starkare Alvedon utskrivet. Först fick jag höra att “det brukar bli bättre efter att en fått barn”. Föga tröstande för en 13-årig tjej men, men.
Men de hade rätt! Det blev något bättre efter Myran som jag födde vid 30 års ålder, 17 år och cirkus 195 menstruationer senare och även igen lite bättre efter Bobbos födelse. Samt att jag genom åren testat mig igenom diverse smärtlindring och funnit koffeintabletter adderat till smärtstillande en bra lösning för mig.
Efter Beppe nu blev det dock sämre igen. Mycket sämre. Smärtorna har tilltagit och jag är tillbaka till att vara i stort sett ofungerande som person de första två dagarna varje mens. Föga kul och bra när en nu också har tre kiddos att “jaga”. 


Rektocele - framfall av ändtarmen ner i vaginan vilket är smärtsamt och troligt det jag upplevt som ont i magen sedan Beppe föddes, som gör det svårt att bajsa och som gör det omöjligt att få in en tampong eller menskopp samt ibland ha sex. Detta kan opereras och har mycket goda förutsättningar till att bli bra.


Partiell levatorskada - som betyder att en muskel i mig delvis gått sönder och nu gör att knipövningar kan göras förgäves, jag läcker urin när jag springer eller puttar vagn i uppförsbackar och håller emot den i nedförsbackar. Läkaren menade att det kan vara detta jag upplevde som att jag slets i under förlossningen för det kan kännas ordentligt när den går av. Detta kan också opereras för att bli bättre men den trasiga delen av muskeln går inte att rädda. 

 

Rektusdiastas - att mina magmuskler ännu inte vuxit samman helt och kanske inte kommer göra det alls. Detta kan opereras men är inte alltid sett som en skada som betalas av landstinget. Här ska jag även med andra läkare titta på huruvida detta stjälper träningen av min rygg, om jag alls kan få den bålstabilitet som behövs och om en operation därför är mer nödvändig. To be continued.


Cysta - de fann en godartad cysta som även den kan gör att det smärtar. Denna ska följas upp om några månader.


Nu väntar jag på operationstid för rektocele och levatorskadan. Jag kan strunta i detta nu men högst troligt kommer mina symptom öka med tiden så en operation är rekommenderad. Denna ska tydligen göra väldigt ont efteråt och en ska räkna med sjukskrivning fyra till sex veckor. Någon som gjort detta och vill berätta? 

Idag är det väldigt blandade känslor här hemma. En är superglad och tacksam för att ha fått allt bekräftat, att jag blivit trodd och lyssnad på och att det finns en lösning. Men jag känner mig också lite sorgsen över att detta missats av så många i ett års tid. Om man nu inte involverar den lilla “förkylningsblåsan” samt mina menssmärtor. Jag frågade läkaren just det. Varför har ingen sett något? “Jag vet inte, vi är kunniga på olika saker och ser olika grejer. Det här är mitt område”. Så skönt att jag fick träffa just henne nu då! Att våra områden matchade. 

Kategori: Ett hållbart hus Taggar: adenomyos, alltserfintut, cysta, efterkontroll, förlossningsskada, levatorskada, rektocele, rektusdiastas;
Anonym:

Linköping ska väl ha några av de bästa inom området, så tur att du fått hjälp till sist! Tycker det är galet vad vi kvinnor tvingas gå igenom och tro är "normalt", som om män någonsin skulle finna sig i något sånt här?!? Galet! Jättebra att du skriver om det, för dig och alla vi andra!

Svar: Tack för din kommentar! Det betyder så mycket ska du veta 🤗❤️
Ja men Linköping ligger i framkant har en förstått och jag känner mig verkligen vara i så goda händer nu!
Galet är ordet, verkligen. (För) Sakta men säkert kommer förändringen. En ökning av resurser behövs men också ett ändrat synsätt. ”Lilla gumman” är förlegat.
😘 // Emilia
Emilia Bernehjält

Kommentera inlägget här: