PANG!

(null)
Här packas det i stora koffertar, kistor i metall och lindas skydd runt hyllor och stol. Specialbyggda lådor i storlek aptung och icke lyftvänlig tillverkas även. Men det var när en tog den minsta lilla lådan på sisodär 30x30 centimeter som ett ljudligt PANG! hördes i ryggen och svanken min liksom gav vika som en fällkniv.
(null)

Min akilleshäl. Min ömma punkt. Min %#$@& rygg.

(null)

I dagarna fem har en nu öms om packat på under grimascher och stånk, för att containern ska gå snart, och öms om legat i fosterställning av smärta. Så oerhört onödigt och klantigt. När en handskas med stora tunga saker och ständigt tänker på hur lyften görs så är det med den minsta lilla sketna lådan som allt brakar ihop. Så typiskt!

(null)

Nu vilas det, stretchas, liggs på spikmatta, promeneras, knapras smärtlindrande i den mån en kan i och med amning och läggs värmande förband om och om igen. Måtte kroppen läka. Måtte smärtan ge vika. Måtte en vara på benen igen snart. För en är så in i vassen irriterad på sig själv just nu vill jag lova! För rastlös för att inte kunna hålla tempo. Och en har för mycket kvar att göra för att hinna ro mina loppade ting i land och in i en container. Ekvationen har lite att önska just nu...
Kommentera inlägget här: