Pyspunka

(null)

En tror bestämt att luften pös ur en för en stund här. Har liksom inte haft ro eller ork att skriva. Direkt efter att vi kom hem från Dalarna i påskas så var det dags för MVCbesök o sätesbjudning av lille herr Beppe i magen konstaterades. Suck! 

Och jag som känt oroshjärta när det kommer till allt som var med förlossning, smärta och sjukhus att göra har liksom inte kunnat bry mitt lilla huvö kring något annat än vändningsförsök, föda i säte eller kejsarsnitt. Läst på alla webbsidor en inte bör i hopp om svar på frågor. Tid och tankar har enbart kretsat kring detta på ett ytterst ohälsosamt och stört krävande sätt. En negativ spiral som en har haft svårt att ta sig ur. Sen har det kanske inte heller hjälpt att min fantastiskt optimistiske man och en själv befunnit sig på helt olika planeter gällande detta. Han uttryckte det som "spännande" varpå min värld frös i en halv sekund, men under denna tid hann en ultrarapid Kill Bill-liknande scen utspela sig framför mina ögon riktad mor Rich som ett starkt uttryck av mitt icke befintliga medhåll. Han säger att min min denna halva sekund också uttryckte mitt svarta inre. En pressad och stressad situation för mig som hamnar på sin spets i hur olika vi är och ser på samt bemöter saker ibland. Mitt synsätt och bemötande är inte alltid något jag ör stolt över men jag har rätt till mina känslor! 

(null)

Nu var det en vecka sedan vändningsförsöket och som det verkar nu ligger Beppe rätt! Fast inte på grund av vändningen, nej! Detta verkade han fixa själv dagen efter. Å hej, som denna lilla krabat testar mig, rubbar mina cirklar och testar mitt kontrollbehov och min projektledar-gen. När en gick och vägde kejsarsnitt vs. föda i säte som allra mest så kastas en tillbaka till vanlig förlossning och oron kring att hinna in, hinna få hit barnvakt och hinna få ALL smärtlindring som finns...(För så är läget. När det kommer till smärta är en sämst! Jag är ett oroshjärta av rang som med ett kontrollbehov så starkt bävar för att inte bli sedd och hörd utan bortglömd och överkörd. Trots två relativt bra förlossningar innan verkar det som om en just i detta har en stor repa i skivan och hackar negativt kring oro o rädsla. En kan ju också starkt undra och ifrågasätta hur galen en egentligen är som laddar för TRE barn när en har ett så snurrigt huvud gällande detta)...så vänder sig illbattingen själv. 

(null)

Det gjordes två vändningsförsök förra måndagen. Det första med Bricanyl som fick mig att slappna av samtidigt som hjärtat rusade. Läskigt men fullt normalt. Beppe som dock verkar ha två rum och kök där inne vände tillbaka direkt som en spiral. Han tillät sig inte ligga rätt mer än nån sekund. Försök nummer två blev då utan Bricanyl och det var inte så mysigt. Jag spände mig mer och läkaren fick ta i än mer. Resultatet blev inte vad någon av oss ville tyvärr. Beppe vände åter tillbaka och min rygg smällde. Att tillägga är att min rygg är lite av en akilleshäl så på ett sätt ganska väntat. Nu kör jag stenhård stretch, Tensmaskin och vetepåse dygnet runt, och idag är första dagen på en vecka som jag inte ser ut som en gammal gumma med kutrygg. Framsteg! 

Men nu när en landat lite mer känns det ändå bra att inte behöva välja kejsarsnittet. Efter min galloperation som gick snett känns det som ett riktigt läskigt alternativ att självmant lägga sig under kniven. Så fel som det gick då ska det väl inte kunna gå igen. Då borde en ha större chans att vinna på lotto. Och visst tycker projektledaren i mig att det vore skönt med ett datum och en tid men det är nog ändå detta som jag behöver. Att inte veta, inte kunna styra, inte ha kontroll. Precis som en helt vanlig graviditet och förlossning. Utmanande, oh ja! Och nyttigt! Heja!

(null)

Myran och Bobbos fokus under denna tid har varit hjärtevärmande. Vad ska Beppe heta? 
Bobbo tycker "Larm" och Myran kommer med nya namn VARJE DAG!
Kommentera inlägget här: