Bilparken - om hopprep, Jesus och en tubsocka

I mitten av april visade jag denna bild här på bloggen och på instagram, som min mamma hade sänt mig. Om än suddigt så är det min bror, farsa och morfar som syns samt en av de turnébussar som huserat hem åt oss när en var liten, Sjungande Dalen hette den. Du hittar inlägget här om du vill läsa. 
 
På instagram andades en lite kort i samma veva om vår historiska fordonspark och släppte ord som "hopprep", "Jesus" samt "tubsocka". Fullt normala begrepp ihop med bilar - om du frågar mig. 
 
Här följer nu några stories från min barndom, som också kanske förklarar lite kring varför en blivit som en blivit, varför det tog mig 10+ år för sent att tillslut ta körkort och kanske varför en idag är gift med en man (med tillhörande svärfar) som är bilintresserade, kan meka PÅ RIKTIGT och gör allt fint och klart!
Inga av bilderna nedan är på våra gamla bilar, men av samma typ eller modell.
 
Det här är Jesus. Han var en Saab 900. Vår var dock i en matt oreangröd och inte alls så fin som på bilden ovan. Över hela motorhuven gick en lång diagonal repa, från det ena hörnet till det andra. Tidigare ägare hade fått motorstopp vid en järnvägsövergång och fastnat under en bom. Ni vet den där stödpinnen i metall som faller ner mot marken när bommen går ner, den hamnade, istället för på gatan, på motorhuven och när de backade så repade den hela huven. Detta hemmafixades sedan själv och ny lack lades på. I en ännu mer oreange färg!
Men anledningen varför vi sedan döpte bilen till Jesus var för att han gick på vatten. För varje liter bensin Jesus drog så slukade den minst det dubbla i vatten. Kylaren var paj och den kokade titt som tätt samt läckte som ett såll. Vi hade alltid en dunk med vatten i bagageluckan, utifall att. 
 
Jag har visat detta vykort förut men här berättar jag för min morfar om vår "nya" bil. Min nuvarande glädje och kärlek för begagnat bottnar sig månne i min tidiga och unga optimism samt smått förvrängda tolkning av ordet "ny". Bara en repa...
 
En minns en gång när vi var på långresa i sommarsverige och vattendunken var slut. Jesus började koka och vi fick stanna till i vägrenen. En fick sedan erfara att se sin mamma springandes över en åker ner mot en sjö för att fylla dunken. Väl tillbaka vid bilen tar hon av sig sko och tubsocka, silar bort diverse skräp och alger genom strumpan ner i kylaren. Sen fortsatte resan. Lösningsorienterat a la en tager vad en haver!
 
Här är nog den genom tiderna i särklass fulaste bilen en vet, en Nissan Prairie. Samma ickebefintliga kulör som vår. Beige-grå-grön-ish.
Prärien, som vi sa, hade nåt smärre motorfel och som ni nu kommer höra vet en inte mycket om bilar eller motorer. När nyckeln vreds om så hostade och väste bilen bara. Det var som om några kugghjul inte riktigt hakade i varandra och inget spann sådär fint som det ska. Lösningen på detta var att vi räknade 1, 2, 3 och sen hoppade alla i bilen till och liksom kastade sig framåt i en solid, fin och grasiös rörelse. Då hittade liksom kugghjulen rätt, nyckeln vreds om och allt var frid och fröjd. 
Det tog inte lång tid innan vi kunde sluta räkna 1, 2, 3. Det kom så småning om av sig självt att alla gjorde det by default. Från att den sista personen spännt fast sig med ett "KLICK" så räknade alla i huvudet och hoppade sen till monotont. Vilket alltid upplevdes lite lustigt av vänner till mig som när de då första gången åkte med oss plötsligt skakar till för att en hel familj hoppar till som på beställning, fast från ingenstans. 
 
Prärien fick senare även ett fel med dörrarna i framsätet och de gick upp titt som tätt i skarpa svängar eller än hellre i rondeller. Fullkomligt livsfarligt, jag vet! 
Hur löstes detta då månne? Jo men med ett av mina gamla hopprep som bands fast på insidan, från den ena dörren till den andra, och förare samt passagerare hade ett snöre framför magen. Lite som ett extra säkerhetsbälte. NOT!
 
 Sist men inte minst så hade vi en Ford Granada en tid. Denna fining tänker en jämt på när ett besök på Kolmården hägrar. Idag åks ju safaritdelen, där djuren går "lite" mer fritt, i en linbana och en kan spana ner på dem ovanifrån. När jag var liten så åkte man med sin egen bil inne på området och på utstakade vägar kring djuren. Vakter och djurskötare åkte även runt i jeepar och buffade bort djur som stod i vägen och det fanns tydliga instruktioner kring att ingen fick gå ur bilen, alla dörrar skulle vara låsta och fönster uppvevade.
Ingenting kändes väl så spännande och så farligt för en liten tös som inne hos lejonen. Skräckblandad förtjusning kan en säga. Precis i slutet av lejonens inhängnad väntade en liten backe för att ta sig ut genom grindarana, till en mellanpassage och in i nästa del. En sitter storögt nu och tittar på savannens härskare då en plötsligt känner Granadan hoppa till och farsan säger lågmält men ytterst spänt "FAAN!". När en tittar fram på honom från baksätet så ser en att han i handen håller HELA växelspaken! Knopp och pinne har på något #%&*½ vänster lossnat och växellådan rasat. Hepp! Vad mysigt vi har det, hos lejonen!
 Jag kommer inte ihåg allt hur det gick till sen men tillslut så blev vi av vakter/djurskötare i sina jeepar puttade och bogserade upp för backen, genom grindarna och ut i säkerhet.
 
 Tack mamma och pappa för fina minnen! <3 // Em

Kommentera inlägget här: