Lite om förrförra helgens loppisskörd

(null)
Goder afton i stugan,
Hoppas februari är fin med er och att dagen vart bra. Här rullar livet på. Bokstavligen. En trampar halvmilen till jobbet på min elcykel och halvmilen hem. Timmarna där emellan bara flyger förbi i ren och skär glädje. Sån energi det ger mig att gå till jobbet. Hjälpa. Serva. Lära. Utmanas. Utvecklas. Bidra. 
Sån energi en kommer hem med. Utomordentligt bra känsla!

En tänkte att det är hög tid att spana in delar av loppisskörden från förrförra helgen då Märta Myran och jag körde ett loppismarathon här kring stan. 
Mycket av det som köptes är work in progress-prylar med visioner om att återbrukas till något annat. Vi börjar här.

(null)

Ett plastigt och förgyllt bordsur för en tjuga.

(null)
Nermonterades med tre skruv för att nu inhysa en förgylld skalbagge. Vi får se vem eller vad som ska få flytta in framöver men såhär bidde detta superenkla och trevliga lilla hack nu.
(null)
Och på min morfars gamla sekretär som har flyttat in i vår matsal står nu denna skönhet tillsammans med lite andra loppade pinaler. 
(null)
Spana in lampfoten! Här med en enkel kal ledlampa. Och så ska den nog få förbli. Denna bidde vår för sjuttiofem riksdaler. 

(null)

Vidare fick denna lilla mässingsljusstake i lövform flytta med hem. 
(null)
Den bidde min för en femma.
(null)

Dessa tre små pinaler var lite av det som fyllde bakluckan på bilen efter vår skörd. Mer kommer att visas, var så säker! :) 

Ha en fab kväll! // e

Hej från mitt nya liv (lite diskontinuitet, färdmedel, ork och eufori)



(null)

Japp, det bidde tyst här en stund igen. Anledningen är mycket mer glädjande än förra året vid denna tid då jag låg på sjukhus efter att ha åkt in akut då min gallstensoperation gick galet, höll på att kosta mig livet och fick min mage att bli självlysande i rött. Aj!

(null)


Men se en överlevde, hipp hurra! och jag kämpade mig på fötter igen rent fysiskt men har ärligt schappat efter på det psykiska planet. 

Jag fick mig en rejäl törn i samband med detta då jobbet rök och jag gick hem föräldraledig på heltid i någon form av bitterljuv känsla. Skamset så ville jag inte vara hemma med Frank, jag ville jobba. Och att söka jobb som föräldra"ledig" är ingen dans på rosor vill jag lova. Den halvtimme till timme lilleman sov per dag ägnade jag åt att kräma ut cv och brev, söka, ringa, skriva...vara mitt mest positiva jag fast jag fullkomligt gick sönder inombords. Och ååå vilken kamp det varit med mig själv och med tankens kraft. 

Som självkänslan har svackat, som humöret har dalat och som livet har känts tufft. 

Jag har blivit ratad och nekad, inte sedd alls eller ens fått något svar (Hallå företag? Tänk på ert varumärke och vad ni förmedlar med att inte ens ha ett autosvar med Tack för din ansökan!) Jag har svarat på minitester med frågor som "Om dörren är ett fönster och rummet en vägg, vad väger då ägget?". Typ så ologiskt. Jag har  kommit på intervju där jag blivit satt på en lägre stol och två äldre herrar frågat rakt ut hur ofta jag vabbar och hur uppdelningen ser ut i mitt hushåll, varit på intervju där ägarna varit oengagerade och oförberedda och mött missmatch där någon önskat att personen till tjänsten som ska tillsättas är av senior karaktär och kompetens där tjänsten  även innefattar jour 24-7 men till en junior lön utan övertid eller jourtillägg. 

MEN! Jag har också och framförallt lärt mig så mycket på resan! Om mig själv, marknaderna och branscherna, kontakterna och presentationer, relationerna, tron på mig själv, viljan och orken samt tankens kraft att lyfta eller stjälpa. Jag har blivit peppad av nära och kära, struken medhårs, blivit utmanad och öms om utmattad. Och som min kära vän och fina granne Karin under hela denna resa sagt till mig "Snart hittar du rätt! Snart hittar du din match!" Och så rätt hon hade! 

Äntligen klev jag innanför dörrarna där det andades glädje och seriositet, engagemang och vision. Äntligen ett ställe som fick mig att spinna!


Och nu har det snart gått en månad. Jag började jobba i samma veva som vi började skola in Frank på förskolan. Tyvärr inte på samma ställe som Märta är på då det är fullt där och syskonförtur inte åberopas här i stan. Men han är på ett ställe i närheten och vi gillar personalen, verksamheten och lokalerna så det är bra ändå. Logistiskt sett lite onödigt rörigt men jag tänker att om några år kommer det ändå bli så då Märta börjar skolan. Då kommer vi ändå lämna på två ställen.  

(null)


Frank som en kavat ung herre, med skinn på näsan en vilja av stål, hyss-skapare i Emil i Lönneberga-anda och akrobat av cirkusapa-sort började med att älga in med buller och brak på föris. Vi tänkte att Å så skönt han var precis så redo som vi trott och exakt lika kavat som sin storasyster. 

Jo men visst sörru! Till en början ja. Sen brakade det lös. Gallskrik från och med att vi lämnat Märta på sin förskola, hela dagen till och från (mer till), ända tills det att vi hämtat honom. En mistlur är inget mot hur han har varit. Så kämpigt för oss alla! 

Men nu igår vände det! Äntligen, efter en månad. Nu tjoar han "kompis" och "leka" på vägen dit, stormar in och säger hej då nästan utan att gråta och när vi hämtar går munnen i ett och han pekar och berättar om alla äventyr dagen bjudit på. Känslan över detta efter en månad av tårar är obeskrivlig.  

(null)


En själv har jag varit klipp trött slut på kvällarna. Jag har tydligen gått och lagt mig en kvart tidigare varje kväll(Richard har påpekat förstående om än lite uppgivet) och i fredags höll jag på att somna på På Spårets sista resa, haha! Jag som nattsuddar så gärna och än hellre drar mig på morgonen. Månne en påverkan från att ha levt butikslivet så länge med öppningstider närmare lunch än soluppgång. 

Nu ringer klockan 05:30. Och jag snoozar lite. Det hör till. Det är sen gammalt! Sen gör jag mig iordning och väcker barnen vid 06:30 (eller väcker Märta. Frank är ofta uppe före mig -suck!). Frukosten förbereds på kvällen innan. Lille herr yrväder har inte tålamod att vänta, så en macka står redo i kylen åt honom för att köpa mig själv tid att plocka fram resten sen. Klockan 07:20 hoppar vi alla tre upp på min nya kärlek och födelsedagspresent till mig själv - min elcykel! 

(null)


I full mundering, overaller, termobyxor, varma tunna mössor och hjälm så beger vi oss mot Märtas föris. Packar av oss själva och packningen, lämnar Märta för att sedan packa på oss på cykeln igen, jag och Frank. Sen cyklar vi till hans föris och vinkar nu hej då i mer trygghet och glädje och sen trampar jag själv vidare mot jobbet en halvmil bort. Dit är det mycket nerför. Hemåt då mycket uppför. Därav denna investering av en elcykel. För att inte slita ut mig själv i vardagspusslet och heller inte behöve köpa en bil till till hushållet. Jag menar vi bor mitt i stan och ska inte behöva och vill heller inte ha två bilar om det går att undvika. 

Jag och Richard kom överens om att testa detta under några månader, nu också under den minst cykelvänliga tiden med mest slask, is och snö hehe, men jag kan säga redan nu, efter bara en månad, att å så jag älskar min nya cykel!! 

Cykeln är väl vår egentligen (fast mest min hihi) och dealen är att då Richard flänger mer i sitt jobb så behöver han bilen mer. Jag tar mig till jobbet, är där till 99,99% av tiden och tar mig sen hem. Uppdelningen av bil och cykel blir på så sätt rätt naturlig.

Idag när Richard vart bortrest och jag har haft och har kört bilen kan jag bara konstatera att det är samma meck att lasta i och ut saker och barn, på två föris, spänna fast och knäppa loss, lyfta i och lyfta ur. Det sistnämnda är också faktiskt värre för ryggen min i bilen. Jag liksom står böjd och lyfter dåligt jämfört med barnstolen på cykeln. Med cykeln får jag även 20 ljuva minuter själv ute i luften. Jag cyklar förbi alla köer också och den känslan är fab!

(null)


Vid inköpet bad jag cykelhandlaren montera på en pakethållare fram. Där på har vi sedan monterat en av mina stora loppade lådor som nu slukar barnens förisgrejer och mina jobbpryttlar. Perfekt! 

Och som bilderna ovan skvallrar är det galet vackra vidder en har tur att få skåda på färden. 

Visst, det finns en baksida ibland då mascaran runnit ner på halsen när jag anländer jobbet men vad gör väl det? Skidglasögon kanske? Eller finns det någon som har tips på en bra ekologisk, hållbar, fair mascara som är vattenfast? Hit me, plz!


Så detta långa utlägg och inlägg är anledningen till diskontinuiteten här. Jobbet ger mig energi, jag älskar att gå dit och att efter en pestig höst få känna sig behövd utöver livet som mamma (missförstå mig rätt! Det är underbart men jag behöver också mer!) så är livet nu i mer harmoni. Jag känner mig euforisk och aptrött i en skön blandning. Många nya intryck tar ut sin rätt orkesmässigt men jag gör allt gladeligen och med ett leende på läpparna. 


Vad har hänt på hemmaplan då månne? Inte mycket faktiskt. Men det var också planerat och förutspått att ha det så luftigt just nu. Vi har inte lagt in något mer i schemat än inskolning av mig och Frank. Richard har tapetserat vidare lite i övre hallen och jag och Märta gjorde ett loppismarathon i helgen. Men alla fynden får jag visa senare, för det här blev kanske århundradets längsta inlägg. Inte sant? 

(null)


Hoppas ni mår bra och hittar tillbaka hit igen!? Uppdateringarna må vidare bli lite glesare en tid men jag finns här, vi renoverar vidare på vårt Hållbara Hus och jag hoppas på att kunna inspirera till eftertänksamhet och hållbara val bland annat i form av att inreda med loppis. Kanske även ett mer hållbart liv. Om balans, högt och lågt, tankar och huvudbry. Jag finns kvar här om ni läser? 


Puss och god natt! Nu går jag och lägger mig. En kvart tidigare än igår!