Bobbos krypin

Jo men visst sörru. Som vanligt kliar det mer i mina fingrar än vad som är förnuftigt. Jag sa ju att vi INTE skulle hänga upp saker i Franks lilla kattvind och krypin till sovrum då han ändå mest är i röjartagen och river ner allt. Men lyssnade jag på mig själv? Nej!
 
En tavelvägg är på gång
 
Änglabilden är återanvänd och sparad med kärlek. Den fick jag på min treårsdag av mormor och morfar och har haft hängande ovanför min säng i mitt gamla barnrum.
 
Och våra gamla hyllor från köket i tidigare lägenhet är uppe på väggen
 
 
Även Frank är lite uppe. Uppe, som i glad att ha roliga spännande saker på sitt rum. Och uppe som i att alltid hämta något att klättra och stå på så att han kan nå lite högre och längre. I detta fall är det den gamla cd-spelaren som lockar att nå. Den som nu hackar ut sina toner då det lilla klåfingret är där och trycker PAUS/PLAY/PAUS...snabbare än en gepard springer. 
 
 
Övriga pinaler i rummet är den för sextio riksdaler loppade byrån att ha hans kläder i, en för några veckor sedan fyndad matta från Myrorna (bara 15 kronor tjoho! Tack å bock!) och gamla fina lådor som min kärmor så snällt efterskänkt. Ljusslingan loppade jag strax innan Frank föddes, tror jag (hej hormonhjärna (minns heller ej priset men det är sällan jag köper småsaker för över femtiolappen)) I hyllan skymtar även dinosaurien som nu har blivit en kruka samt gamla, ärvda, lopppade, auktionsinropade träleksaker, hans första par skor och i ett tittskåp med mina gamla plastdjur som jag alltid lekte med hos min mormor och morfar. 
 
Såhär såg hans rum ut när vi flyttade in
Lekrummet var ett master bedroom och barnens små kattvindar till sovrum var egentligen en varsin garderob. Men detta upplägg vi har nu är så galet bra. Ett eget litet krypin för lek eller om en vill vara i fred en smula och ett stort lekrum för kreativitet och gemensamma rackartyg.
 
 
Vi är på gång. Och vi är båda laddade. Bobbo och jag. Får se hur länge tavlorna får hänga bara...

Kommentera inlägget här: