Ett två tre

(null)
Det var månne på tiden att rycka upp de sista av morötterna ute i landet nu va? De som vi överodlade i våras. Det vill säga lite för många frön som bråkat på samma milimeter yta utan att sen gallras. Ett första steg för en själv med en tendens till  svarta fingrar att få dotran  intresserad för klorofylliga ting och förståelsen för den kärleken och omsorgen de även kräver. Ett första steg. Nästa år ska fröna i mer glest och än mer jord för en djupare bädd ska till, i hopp om att morötterna tar sig och blir större, och gallring ska även ske. 
Men just på grund av våra smärre nybörjarlärdomar fick vi mängder av de sötaste minimorötter. Mängder.
(null)
Vi tömde landet på hundratals av de sista små oreanga kompisarna, sköljde och rensade dem noggrant. Några hade fått små frostskador med de flesta var i toppskick. Flertalet sparades färska, knaprades som de var, revs ner i pastasås och dippades med under helgens filmmys. Men av ett stort gäng gjorde vi även en klassisk inläggning a la 1-2-3-lag.
(null)
1 dl ättiksprit, 2 dl socker och 3 dl vatten är receptet. 
Koka upp blandningen så att sockret löser sig och låt svalna lite innan du slår över det i en burk fylld med de lätt kokade morötterna. De ska gärna ha en liten hård kärna kvar längst in.  Innan burken försluts hälls en nypa färnkål i som kryddning. 
Alla recept säger olika men just detta ska stå i 30 dagar innan morötterna kan avnjutas. Andra är klara på 15 minuter. 
(null)
En galning till hjälpreda i köket som alltid höjer stämningen. Lilleman, här utanför bild, stod på golvet och tömde lådorna på byttor och potatis. Som vanligt alltså.
(null)
Nu står Märtas minimorötter bredvid de torkade trattisarna, oliverna och äppelmoset uppe på kylen och bara väntar på att få avnjutas. 
Kommentera inlägget här: