Ett hållbart hus

 

 

 

Vi hade pratat lite löst om att nästa flytt troligtvis skulle gå till en villa. Att det skulle hända så fort hade ingen av oss räknat med. Att vi skulle stanna lite längre i stan var inte riktigt planen. Att vi skulle köpa det första huset vi tittat på fanns inte i min vildaste fantasi. Men här står vi nu och det känns fantastiskt. 

För 1,5 år sedan flyttade jag, min man Richard och vår nu snart treåriga dotter Märta från Stockholm till Linköping. Jag började studera marknadsföring och sälj B2B och min man bytte tjänst inom Flygvapnet.

Vi hyr ut vår lägenhet i Stockholm och köpte ett litet radhus i utkanten av Linköping. Omställningen var total. För mig från föräldraledighet och jobb till studier. Vardagspusslet med hämtning och lämning på förskolan och utan nära och kära som möjlig barnvakt.

Vi levde ett aktivt liv i Stockholm. Aktiva och sociala med barn. Vi trivdes i den nya staden trots omställningen. Skola, jobb, förskola, område och människor vi träffat. Allt har vart bra, men... Jag har under tiden i den nya staden fightats med saknad av vänner och familj så disskusionen hemma gick då inte om vi ska flytta hem utan när. Jag började hemnet-överdosera och drömde mig bort. Närmare Stockholm. Sökområdesringarna krympe dock för varje dag och likaså prislapparna. Närmare Linköping och längre från Stockholm. Under processen blev det mer och mer klart för mig att mitt missnöje berodde på passivitet. Jag hade delvis tappat mitt aktiva, sociala och påhittiga liv. Jag saknade projekt och inredning. Satt mest trött i soffan på kvällen. Det var en förlösande insikt som fick mig att må bättre och ta mig i kragen.

 

Ett hus dök strax efter upp på hemnet och vi bestämde oss för att gå och kolla. Någonstans ska man börja, tänkte vi och detta är väl hus ett av tio eller hundra som vi kommer titta på innan vi slår till. Men icke. Vi såg det en mörk tisdagskväll i november. Budgivare 1 och 2 budade fram till torsdag och vi la ett bud på fredag morgon. Därefter var det tystnad. Helgen passerade och för varje samtal om villan mellan mig och Richard den helgen så märkte jag hur vi gick från OM huset blir vårt till att i Märtas rum ska vi göra si eller att i vårt vardagsrum ska vi göra så. Vi hade redan flyttat in i huvudet. Måndagen kom och på eftermiddagen ringde mäklaren, huset var vårt. Ömsom panik och ömsom eufori.

 

Nu finns ingen tid för passivitet. Jag har fått massvis att göra. Skriva listor, ringa samtal, besluta, tänka och planera. Mängder med val och det är kalaskul. Saknandet av vänner och familj finns kvar men nu kommer vi ha flera gästrum i huset och kan erbjuda mer än soffan i vårt lilla radhus.